January 27, 2013

New Renaissance om transsexualism, vård och situationen för transpersoner i Sverige

En medicinsk diagnos kan inte ignoreras, läggas åt sidan och därmed sluta vara i effekt. Diagnoser är juridiskt bindande för de vilka den gäller och för omgivningen, fram tills dess att personen friskrives från den, eller att något annat föreligger som en orsak kan bevisas.
En medicinsk diagnos är ett juridiskt bindande verktyg för hälso- sjukvården, myndigheter och för vårdtagare med lagstadgade följder för dessa och de vilket detta angår. Det är följder vilket vi tycker antingen att det är bra, eller som i fallet med TS dåligt när det får svåra konsekvenser. I fallet med TS är det enbart negativt med en diagnos som medför att den medför en patologiserande av personen, på inte helt riktiga och vetenskapliga grunder, eller av det specifika tillståndets genes där orsaken inte är helt klarlagd eller förstådd. Effekten av hur patologiseringen verkar och inverkar menligt på de vilka söker för en utredning är däremot rätt uppenbar, både ur en social som ur en socioekonomisk synvinkel.
Den som tror att medicinska diagnoser inte spelar någon roll vid olika bedömningar av en person och en persons liv, lever i en villfarelse över vad som gäller. Detta gäller juridiskt och praktiskt för vad som gäller inom svensk hälso- sjukvård, det återspeglar även den faktiska myndighetsutövning som vården har och utövar över våra liv. Ställda diagnoser innebär även ett socialt ingrepp för berörda parter, beroende på hur definitionen av den lyder.

Det går på inget sätt att tänka bort detta som om det saknade betydelse, exempelvis för en adoptionsbyrå eller annan myndighet.
Det är lagrummet för den satta diagnosen och utlåtanden som gäller när de gör sina bedömningar om en transperson som sökanden, personens lämplighet över lag och lämplighet som adoptivförälder vid adoptionsfrågor.

Diagnosen transsexualism (TS) är en psykiatrisk diagnos, med en viss innebörd och betydelse för de vilka är berörda av denna.
Den lagliga juridiska innebörden av diagnosen har sina följdverkningar för patienten, den kan man inte undkomma lika lite som diagnosen diabetes.
Det är på inget sätt diskriminering att neka en transperson adoption, med hänvisning till personens mentala status och sjukdom när den är kronisk och obotbar enligt diagnoskriterierna.
Det behöver inte stå någonstans som om det vore infört i lagtext, eller i andra regler och förordningar om att transpersoner ska exkluderas från att adoptera, det är klargjort mer än nog utefter de givna diagnoskriterierna.
Personer med en personlighetsstörning av en så pass allvarlig natur, kan givetvis bli och i praktiken vara exkluderade och det blir de.

"Osäkerheter kvarstår ännu kring huruvida en person anses fortfarande vara transsexuell efter en juridisk könskorrigering eller inte. Dock tycks en grad av patologisering kvarligga för den person som genomgått en sådan korrigering, vilket får anses lika anmärkningsvärt som själva det faktum att patologiseringen i sig överhuvudtaget kvarstår. Frågan är hur detta påverkar möjligheter till familjebildning via exempelvis assisterad befruktning," [Citat NR].

Detta kommer sig av att Socialstyrelsen ej har avpatologiserat diagnosen transsexualism, det kan inte regeringen eller riksdagen göra. Även om utredaren påpekar denna diskrepans.
Transsexualism är redan en psykiatrisk diagnos, det är helt oberoende av det personliga tyckandet i sakfrågan.
Diagnosen ställs när utredningen är färdig och transsexualism fastställes av utredarna, i praktiken blir det av Rättsliga Rådet på Socialstyrelsen och vid uppvisandet av en permanent sterilitet enligt gällande lagstiftning (Lag 1972:119), Rättsliga Rådet fastställer då diagnosen transsexualism och ett byte kan då få ske i en juridisk mening. Eventuella plastikoperationer, är inte att betrakta som ett krav eller en nödvändighet.

Behandlingen av transsexuella är helt beroende av att det är en medicinsk diagnos för att erhålla behandling, få en kostnadstäckning via statliga medel och hjälp via hälso- sjukvården.
En av de viktigaste aspekterna på vården av transpersoner och diagnostiken, det är den patologisering av patientgruppen som föreligger, där diagnosen är av psykiatrisk natur i stället för somatisk. Den borde ändras från den psykiatriska till en somatisk, när det vetenskapligt inte går att fastställa någon form av psykiatri i bakgrunden som bakomliggande orsak till syndromet [NHS] Däremot som en följd av och på grund av den mycket utsatta sociala och socioekonomiska situation personer befinner sig under, utöver det rent fysiologiska och eventuellt postoperativt, far dessa personer illa av den situation de lever under [Cecilia Dhejne et al.]. Vi borde se på TS som ett tillstånd och inte en sjukdom som är till men för personen, när det föreligger en inkongruens mellan könsidentitet och den biologiska kroppen. Det antas föreligga en psykiatri utifrån kriteriet, att kön och könsidentitet skulle vara binära företeelser. Att påstå något annat är därmed en personlighetsstörning hos den person som påstår sig inneha just detta, att hen påstår sig ha en annan könsidentitet än vad det anatomiska och biologiska påvisar blir därmed en personlighetsstörning. Därmed är det mer av en normerande politisk och av religiös övertygelse, än vad det är av en faktabaserad och vetenskapligt betingad definition av TS och en korrekt ställd diagnos.
Det behöver inte ens vara en faktisk sjukdom, utan ett tillstånd som kan betraktas som och jämställas med sjukdom och ska därmed hanteras av hälso- sjukvården.

Enligt lagstiftaren:


"2.4.1 Allmänt om transsexualism

Det bör noteras att när en ändring av könstillhörigheten har
genomförts, är personen i lagens mening inte längre transsexuell,
utan har antingen kvinnlig eller manlig könstillhörighet."

Enligt lagstiftaren är patienten frisk efter det juridiska fastställandet, men inte enligt hälso- sjukvården där diagnosen och patologin kvarstår.
Oss (NR) veterligen har ingen transperson friskförklarats, utan att ha backat från sin övertygelse om- och efter att ha erkänt sitt misstag att vara född i fel kropp. Vilket är det logiska vid personlighetsstörningar, där en bristande sjukdomsinsikt gäller.

Patologiseringen kvarstår och är juridiskt bindande. Lagstiftaren kan på inget sätt friskförklara patientgruppen, det kan enbart behörig vårdpersonal göra (läkare, psykiatriker). Vilket är den del av lagkomplexet som måste ändras av Socialstyrelsen och av hälso- sjukvården. När Socialstyrelsen och hälso- sjukvården har detta uppdrag att uppdatera, förnya och korrigera felaktigheter efter de senaste vetenskapliga rönen. Vilket NR påpekar i sitt remissyttrande och vi hoppas att så givetvis sker.
Ju fler som kritiserar denna diskrepans ju bättre är det och patologiseringen kan förhoppningsvis tas bort.
Den är inte avlägsnad ur den kommande DSM V, den psykiatriska manualen i USA, därmed lär den även finnas kvar i den kommande ICD 11. ICD som är baserad på DSM är den diagnosmanual (WHO) som vi följer här i Sverige. Patologiseringen är då troligen kvar, när ICD 11 förmodligen släpps under 2014.


Transsexualism klassas som en psykisk sjukdom enligt WHO:s sjukdomsklassifikationssystem
ICD-10. Frågan om transsexualism som psykiatrisk
diagnos och huruvida det huvudsakligen är ett psykiatriskt, endokrinologiskt
eller neurologiskt tillstånd är en fråga som ska ställas till kliniker och forskare
inom området. När det finns konsensus inom vetenskapssamhället kan
man ändra i ICD-10. ICD är en internationell klassifikation och en global
statistisk konvention. För närvarande pågår ett arbete med en uppdatering av
ICD 10 till ICD-11. Ett beslut avseende en reviderad ICD-11 beräknas fattas
av WHO år 2014-2015. I september 2010 väntas en preliminär första version
av ICD-11 för testning.

En väsentlig del av förklaringen bakom och varför patologiseringen med största sannolikhet kommer att kvarstå i den kommande ICD 11, är att den diagnosavdelningen sammanställs av mycket starka politiska och ekonomiska intressen i den bakomliggande [ex-gay rörelsen] för ett bevarande av patologin. Det är en rörelse i USA som går mot vetenskap och beprövad erfarenhet, de anser att könsidentitet och sexuell läggning kan behandlas och botas. Det är personer vilka driver vårdinrättningar baserade en sådan behandlingsmodell, trotts att den samlade vetenskapen anser det vara helt normalt och även direkt skadligt att försöka behandla HBT-personer friska, när det är en frisk och manifest del av personligheten och inte en mental sjukdom. Här kan vi direkt hänföra till en ren politisering av även den svenska diagnostiken, när likartade förklaringsmodeller vidmakthålls av ideologiska och politiska anledningar.




Kod: F64.0
Text: Transsexualism
Avsnitt: Personlighetsstörningar och beteendestörningar hos vuxna (F60-F69)
Kapitel: Psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar (F00-F99)



Vad som nu har tagits upp är relevant till den ståndpunkt, utifrån vilket NR har kritiserat lagförslaget; Ds 2012:46. Det är även relevant när frågeställningarna runt transsexualism diskuteras, om det skulle föreligga oklarheter om vilken ståndpunkt och faktabas NR har för att formulera den synnerligen hårda kritik av lagförslaget som vi nu har gjort.

Lagförslaget Ds 2012:46 lever inte upp till de förväntningar som transpersoner och stödföreningar kan kräva av en ny lagstiftning på området. När för många hål och oklarheter kvarstår, detta till en stor nackdel för transpersoner. Lagförslaget lever inte upp till den standard man kan förvänta sig av en modern lagstiftning, när den ej synes helt kompatibel med Europakonventionerna och FN-stadgarna. Detta avseende de mänskliga rättigheterna, de mänskliga rättigheterna gäller dock ej för kravet på att få bli förälder men kan ses som ett legitimt krav att ställa på vår egen lagstiftning, för att ge personer rätt och erhålla samma tillgång till vad som redan föreligger för barnlösa par i övrigt när det kommer till assisterad hjälp och möjligheter till adoption vilket även med den nya lagen försvåras. Det var på grund av det man kallar för begäran om "analog adaption" av tidigare lagar som man kunde gå vidare med tvångssteriliseringarna.
Alltså samma typ av hantering som föreslås
av utredaren rörande flera olika områden av fortplantningsområdet, till följd av den rapport utredningen inför den nya lagen, som nu har lagts fram på Socialdepartementet.
Man vill
fortfarande helt enkelt att allt som har med adoption, möjlighet att agera familjehem eller att få hjälp med konstgjord befruktning ska skötas genom analog adaption.
Man ska helt enkelt lösa det lokalt genom att omtolka gamla lagar eller närliggande hantering till rådande situ
ation. Det ger utrymme för icke en icke lagstiftad praxis som är betydligt svårare att komma åt än lagstiftning. Det ska i den möjligaste mån fortgå som det var tidigare, därmed de minimala förändringar som i praktiken föreligger.



Det innebär att det även fortsättningsvis finns risk att transpersoner visserligen får spara könsceller, men i praktiken nekas att använda dem. För att med tanke på hur svårt det är för många lesbiska par att använda könsceller idag och med tanke på hur lagar och praxis kring värdmödraskap ser ut, så finns en uppenbar risk att man nekas använda sig av sparade könsceller för att det då ändå strider mot de regler som finns idag.

Det går tillbaka till den tid när vi såg på mänskliga rättigheter och på människor, ur ett helt annat perspektiv. Det här var på den tiden när en stor del av västvärlden tog intryck av fascism och rasbiologiska idéer, och det är alltför nära slavhandelns tidsmässiga guldålder. Det innebär att mycket av det som skedde då handlade om rasbiologi och om att på genetisk väg också omöjliggöra spridande av icke önskvärda genetiska "defekter".
De teorier som utgör den ideologiska basen kommer även från den tid och ur de ideologier, där den äkta svenska folkstammen skulle stöpas och stöpas om rätt. Det var redan under Carl Von Linné på 1600-talet, under sina studier av samerna. Med den kategoriseringen av Samer, som Linné utförde och även med bildandet av eugeniken, den praktiska delen av rasläran och rashygienen. 1910 då bildas Svenska sällskapet för rashygien och 1922 startade det Svenska rasbiologiska institutet under Dr. Herman Lundborg sin verksamhet, efter att representanter för alla partier i riksdagen hade motionerat om frågan

Syftet var att vetenskapligt arbeta för att bevara den svenska folkstammen och dokumentera det svenska folket. Från 1930-talet och framåt, där den första lagen kom 1935(34) (Levande historia). Det blev än mer accentuerat när nazismen gjorde sitt riktiga genombrott i svensk politik, när den svenska folkstammen skulle rensas från dåliga arvsanlag betydligt mer koordinerat (Gunnar och Alva Myrdal, Kris i befolkningsfrågan 1934). Det var införandet och användandet av tvångsinternering, tvångssterilisering och lobotomi som politiska, sociala verktyg för våra myndigheter och för vårdapparaten. Detta för att de skulle kunna kontrollera befolkningens utveckling i den rätta riktningen. Därmed även styra nativiteten och därmed den svenska folkstammens utveckling.
Lagen om sterilisering/kastrering i Sverige kom till 1944, men byggde på tidigare lagar och förarbeten som sträcker sig tillbaka ytterligare cirka 20-30 år. Lag 1944:133 om sterilisering/kastrering t
ogs bort nu vid årsskiftet 2012-2013.
När man sedan, på allvar, började arbeta med kirurgiska korrigeringar i Sverige på 50- och 60-talen, så hade vi också påverkats starkt av den debatt som pågick inte minst i Amerika och på andra håll. Där krävdes lagstiftningar, patologiseringar m.m. av psykologerna. Vissa vägrade och det blev tillslut mer eller mindre ett politiskt beslut om att skapa diagnoserna i vilket fall. Det är denna historik, som vi nu på allvar måste råda bot på. Den politiken kan inte få fortgå i ett modern samhälle, vi kan inte fortsätta behandla människor som om de vore icke människor och bruka lagar, regler och förordningar på ett sådant sätt. Vi ska inte hålla kvar vid en praxis, som borde vara begraven med slutet på nazisternas välde och vad detta medförde för så många människor, även här i Sverige under folkhemmets era vilket var samtida med, men varade längre än det nazistiska väldet i Tyskland när det fortgår till dags datum och det finns resterande skrivningar i lagtext, utöver de rena tvångssteriliseringarna och kravet på en permanent sterilitet tas bort ur lagtexten den 1 juli 2013, kvarstår dock en för transpersoner synnerligen negativ bild. Både vad det gäller avseende föräldraskap, som bristande lagstiftning mot- och för att förebygga [hatbrott] och [diskriminering] i brottsbalken. När transpersoner är fortsatt exempta från den lagstiftningen. Transpersoner saknar därmed det lagskydd, som vi betraktar som normalt för befolkningen i övrigt.